Busliv i kyrkan

I mitt förra inlägg berättade jag om den diktande prästen Jacob Bolmstadius i Tryde församling. Han efterträddes av Alexander Ingelsten (1690-1751). Denne tycks ha haft problem med ordningen i kyrkan. I kyrkboken för år 1747 har han nämligen noterat att han läste upp Kunglig Majestäts stadga och förbud angående ”slagsmål, oliud och förargelse uti kyrkiorne”.

Busliv i kyrkan 1Tryde (L, M) CI:2 (1732-1775) Bild 400 / sid 34 (AID: v101532a.b400.s34, NAD: SE/LLA/13418) Länk

Detta var en stadga som hade utfärdats redan i december 1686 och kompletterats 1687 med en stadga mot eder och sabbatsbrott. Karl XI var djupt religiös och under hans tid utökades kyrkans befogenheter väsentligt. Det var ju som bekant samma år 1686 som kyrkobokföringen infördes i hela landet.

Stadgorna om ordning i kyrkan hade tillkommit på förekommen anledning. I många protokoll från biskopsvisitationer och sockenstämmor under 1600-talet beklagar sig prästerna över åhörarnas bristande närvaro och högljudda och opassande aktiviteter både i kyrkan och i kyrkans närhet. Exempel på olämpligt beteende var personer som kräkts i kyrkan, några flickor som lekt bröllop och nattvard eller några som haft med sig hundar. Det var också vanligt att folk sprang ut och in eller störde med prat och glam under predikan. I exempelvis Tranemo hade man tröttnat på detta och beslutade vid sockenstämman 30/11 1679 att bötfälla de som störde.

Busliv i kyrkan 2Tranemo (P) C:2 (1663-1690) Bild 73 / sid 133 (AID: v14944.b73.s133, NAD: SE/GLA/13570) Länk

Flera orosmoment tas upp: I punkt 1 nämns de ”som under sången hålla buller” samt stör med rop och samtal. De skulle böta 4 öre silvermynt. I punkt 9 nämner man de unga drängar på läktaren som ”befinnas göra buller med kijf, hårddragande, parlemente och slgsmåhl, med hattars nedkastande, med sand eller spott någon orena”. De skulle som straff stå på kyrkgolvet en predikodag, ”Hjelper thet icke sättias uthi ståck”.

Mer om de oregerliga åhörarna finns att läsa i Göran Malmstedts bok ”Bondetro och kyrkoro” från 2002.

Örjan Hedenberg, för ArkivDigital

En diktande präst

I Tryde församling strax utanför Tomelilla var Jacob Bolmstadius kyrkoherde från 1732 till sin för tidiga död 1744. Han blev bara 36 år. Från och med år 1734 inledde han årets noteringar i kyrkboken med en vers. Den första var bara två rader, men med tiden växte de till långa skaldestycken. Längst är inledningsversen till år 1741, hela 16 rader.

diktTryde (L, M) CI:2 (1732-1775) Bild 270 / sid 21 (AID: v101532a.b270.s21, NAD: SE/LLA/13418) Länk

Versen lyder, i originalstavning:

Ett Swärd har Tu uträkt o Store Wärdsens herre
som i förlidit åhr båd’ Store och de Smärre
förskräkt, att billigt wij må rädas mehra ont
Ty onskan wår är stor, och är eij än försont
Ty bättring wij eij giort, dett witna synder wåra,
som ännu margelund af oss så öfwes Swåra,
att wij fast ruse fram i onskan fräkt och fritt
som skulle dett altid bli olönt, och wij qwitt
den dom Tu öfwer oss har fält i wrede tina.
Ack Gud förskona oss och lätt tin nåde skina!
Oss effter wåra skuld o herre Gud eij straffa,
eij effter wreden tin, men uti oss förskaffa
utöfwer wåra synd en sorg som tig är täck
att ingen mehr af oss så lefwer syndig fräck,
men ångrar sina synd och twår sig skiär och ren
i Jesu Christi blod ifrån alt syndameen.

Övriga års verser har liknande tema, att vi lever i stor synd men ber om Guds nåd och försyn.

Örjan Hedenberg, för ArkivDigital