Busliv i kyrkan

I mitt förra inlägg berättade jag om den diktande prästen Jacob Bolmstadius i Tryde församling. Han efterträddes av Alexander Ingelsten (1690-1751). Denne tycks ha haft problem med ordningen i kyrkan. I kyrkboken för år 1747 har han nämligen noterat att han läste upp Kunglig Majestäts stadga och förbud angående ”slagsmål, oliud och förargelse uti kyrkiorne”.

Busliv i kyrkan 1Tryde (L, M) CI:2 (1732-1775) Bild 400 / sid 34 (AID: v101532a.b400.s34, NAD: SE/LLA/13418) Länk

Detta var en stadga som hade utfärdats redan i december 1686 och kompletterats 1687 med en stadga mot eder och sabbatsbrott. Karl XI var djupt religiös och under hans tid utökades kyrkans befogenheter väsentligt. Det var ju som bekant samma år 1686 som kyrkobokföringen infördes i hela landet.

Stadgorna om ordning i kyrkan hade tillkommit på förekommen anledning. I många protokoll från biskopsvisitationer och sockenstämmor under 1600-talet beklagar sig prästerna över åhörarnas bristande närvaro och högljudda och opassande aktiviteter både i kyrkan och i kyrkans närhet. Exempel på olämpligt beteende var personer som kräkts i kyrkan, några flickor som lekt bröllop och nattvard eller några som haft med sig hundar. Det var också vanligt att folk sprang ut och in eller störde med prat och glam under predikan. I exempelvis Tranemo hade man tröttnat på detta och beslutade vid sockenstämman 30/11 1679 att bötfälla de som störde.

Busliv i kyrkan 2Tranemo (P) C:2 (1663-1690) Bild 73 / sid 133 (AID: v14944.b73.s133, NAD: SE/GLA/13570) Länk

Flera orosmoment tas upp: I punkt 1 nämns de ”som under sången hålla buller” samt stör med rop och samtal. De skulle böta 4 öre silvermynt. I punkt 9 nämner man de unga drängar på läktaren som ”befinnas göra buller med kijf, hårddragande, parlemente och slgsmåhl, med hattars nedkastande, med sand eller spott någon orena”. De skulle som straff stå på kyrkgolvet en predikodag, ”Hjelper thet icke sättias uthi ståck”.

Mer om de oregerliga åhörarna finns att läsa i Göran Malmstedts bok ”Bondetro och kyrkoro” från 2002.

Örjan Hedenberg, för ArkivDigital