Gammalsvenskbys kyrkoböcker nu tillgängliga i ArkivDigital

I Östersjön, väster om Estlands fastland, ligger ön Dagö. På Dagö, liksom i det nuvarande Estlands kusttrakter och på dess övriga större öar, har det åtminstone sedan 1200-talet funnits en svensktalande bondebefolkning. Åren 1563-1721 var Dagö i svensk besittning och ön var länge ett viktigt centrum för svenskarna i Estland.

Genom freden i Nystad år 1721 kom Dagö att bli en rysk besittning. År 1781 beslöt den ryska kejsarinnan Katarina II att omkring 1000 Dagösvenskar skulle deporteras till Ukraina. Många av dem dog under den långa marschen. De som kom fram grundade byn Gammalsvenskby.

Trots i det närmaste obefintliga kontakter med Sverige kom befolkningen Gammalsvenskby att bevara sina traditioner och sin lutherska tro. De behöll även sin gamla östsvenska dialekt. Mot slutet av 1800-talet återupprättades vissa band med Sverige och år 1885 invigdes en ny svensk kyrka.

Efter den ryska revolutionen år 1917, samt en omfattande hungersnöd, bad de svenska kolonisatörerna om rätt att få lämna Sovjetunionen och slå sig ned i Sverige. År 1929 anlände 881 av byborna till Sverige; bara några få valde att stanna kvar i Ukraina. Merparten av återvändarna slog sig ned på Gotland.

Med till Gotland medföljde även Gammalsvenskbys församlingsböcker. Det var pastor Kristofer Hoas som såg till att dessa kom med. Pastor Hoas fortsatte sedan att föra församlingsbok fram till sin död år 1941. År 1947 överfördes arkivet till länsarkivet (nuvarande landsarkivet) i Visby, där vi nu har fotograferat handlingarna.

GammalsvenskbyGammalsvenskby (Ukraina) (Ut) 8 (1920-1921) bild 160 / sid 64 (AID: v99903.b160.s64, NAD: SE/ViLA/23094) Länk

Markus Lindström, ArkivDigital

Svenska Sofiaförsamlingen i Paris – Nu i ArkivDigital

Svenska Sofiaförsamlingen i Paris AID v793349.b40Svenska Sofiaförsamlingen i Paris AV:1 (0-9999) Bild 40 (AID: v793349.b40, NAD: AD/PARIS/0001) Länk.

Sveriges äldsta utlandsförsamling är den i Paris. Den svenska kyrkliga närvaron i staden går tillbaka ända till år 1626, då professor Jonas Hambraeus vid Paris akademi började samla svenska och tyska lutheraner till gudstjänst. Församlingen kom därför att bli tvåspråkig, och en vanlig söndag förrättades gudstjänst först på svenska och sedan på tyska. Med vetskap om detta blir det enklare att förstå varför de äldsta böckerna i kyrkoarkivet är skrivna på tyska, som ovanstående bild ur den ”Större stamboken” från 1600-talet visar.

Den svenska församlingen i Paris fungerade från slutet av 1600-talet till år 1806 som en ambassadkyrka. Församlingen saknade egna kyrkolokaler och fick flytta runt mellan de diplomatiska sändebudens olika residens. I samband med Napoleon Bonapartes kröning år 1806 fick kyrkoherden order att lämna landet. Från åren fram till 1806 finns tre volymer tillgängliga i ArkivDigital, dels de båda 1600-talsvolymerna AV:1-2, dels en vigselbok från åren 1764-1806. Den sistnämnda boken är till stora delar skriven på franska.

Hösten 1859 sändes legationspredikanten Thor Frithiof Grafström till Paris. Sverige var vid denna tid i union med Norge, och Grafströms uppgift var att bilda en svensk-norsk församling. Volym AI:1, som kallas ”Frithiof Grafströms arkiv”, innehåller olika typer av handlingar från den svensk-norska församlingen i Paris åren 1859-1863.

Under perioden 1863-1877 saknades åter svensk präst i Paris. Sedan Emil Flygare år 1877 blev präst i staden har dock svenska kyrkan utan avbrott funnits på plats. Församlingen fick sitt nuvarande namn år 1878 då dess första egna kyrkolokal, Sofiakapellet, invigdes, uppkallat efter den dåvarande svenska drottningen Sofia av Nassau. Sofiaförsamlingens nuvarande kyrka invigdes år 1913.

De allra flesta volymerna i Sofiaförsamlingens kyrkoarkiv härrör från perioden efter 1877. Vi har förutom husförhörslängder/församlingsböcker, flyttlängder, födelse- vigsel och dödböcker även fotograferat många andra typer av handlingar från denna period.

Markus Lindström, ArkivDigital