Ett kungligt besök

Kyrkböckerna tar ibland upp annat än enbart födda, vigda och döda. Oftast var det olyckor och katastrofer av olika slag som ansågs vara värda att teckna ner. Men ibland finns även mer glädjande tilldragelser. I Vissefjärda socken i södra Småland skrev prästen under rubriken Casus memorabiles (Minnesvärda händelser) om några händelser under 1730-talet. Som nummer II beskrivs ett kungligt besök.

Blogg 12Vissefjärda (H, G) C:1 (1696-1735) Bild 381 / sid 753 (AID: v29959.b381.s753, NAD: SE/VALA/00426) Länk

Texten lyder: ”ANNO 1732, d. 5 Octob:, som war en Torsdag, då Hs. kongl. Maijts, wår allernådigste konungs Hr Broder hs. högfurstel: durchleuchtighet Printz WILHELM af Hessen-Cassel war stadd på sin resa til CarlsCrona, och så widare til Ystad, och Tyskland, kom han ifrån Lenhofda Prestegård, ther han haft nattherbärge, til Emmaboda gästgifwargård, i föllie af många Swenska och Tyska herrar, och spijsade thersammastädes middag. Reste så til natten til Bostorp, och, dagen efter, til CarlsCrona, ther han med mycken heder blef emottagen. Fohr så straxt uth på wärfwet, tå Skeppet Enigheten, af 80 canoner, fick namn af konung Frederic, och ett nytt skepp, om 70 canoner, lopp af stapelen, och kallades Enigheten igen. Wid den förra act, lossades 64, och wid d senare, 32 stycken. Sedan högbemälte furste ock hade befäst Dockan, war han til middagsmåltid (om afton) hos Præsidenten och Ammiralen, Baron Taube, och beledsagades mot aftonen til sitt logemente, uthi Borgmästar Saurs huus. Om Lögardags morgon kl. 8 afreste Hs: durch:, då icke mindre, än wid inkomsten til staden, honom til ähra, uppå wallarna, platzen wid gambla Amiralitets huset, och skantzarna, månge canoner låto sig höra”.

Vilhelm styrde vid denna tid Hessen-Kassel som ståthållare eftersom brodern Fredrik, som officiellt var regerande lantgreve av Hessen-Kassel, även var kung i Sverige. Efter Fredriks död 1751 blev Vilhelm regent i Hessen-Kassel under namnet Vilhelm VIII. Han dog 1760, nästan 78 år gammal.

Örjan Hedenberg, för ArkivDigital

Busliv i kyrkan

I mitt förra inlägg berättade jag om den diktande prästen Jacob Bolmstadius i Tryde församling. Han efterträddes av Alexander Ingelsten (1690-1751). Denne tycks ha haft problem med ordningen i kyrkan. I kyrkboken för år 1747 har han nämligen noterat att han läste upp Kunglig Majestäts stadga och förbud angående ”slagsmål, oliud och förargelse uti kyrkiorne”.

Busliv i kyrkan 1Tryde (L, M) CI:2 (1732-1775) Bild 400 / sid 34 (AID: v101532a.b400.s34, NAD: SE/LLA/13418) Länk

Detta var en stadga som hade utfärdats redan i december 1686 och kompletterats 1687 med en stadga mot eder och sabbatsbrott. Karl XI var djupt religiös och under hans tid utökades kyrkans befogenheter väsentligt. Det var ju som bekant samma år 1686 som kyrkobokföringen infördes i hela landet.

Stadgorna om ordning i kyrkan hade tillkommit på förekommen anledning. I många protokoll från biskopsvisitationer och sockenstämmor under 1600-talet beklagar sig prästerna över åhörarnas bristande närvaro och högljudda och opassande aktiviteter både i kyrkan och i kyrkans närhet. Exempel på olämpligt beteende var personer som kräkts i kyrkan, några flickor som lekt bröllop och nattvard eller några som haft med sig hundar. Det var också vanligt att folk sprang ut och in eller störde med prat och glam under predikan. I exempelvis Tranemo hade man tröttnat på detta och beslutade vid sockenstämman 30/11 1679 att bötfälla de som störde.

Busliv i kyrkan 2Tranemo (P) C:2 (1663-1690) Bild 73 / sid 133 (AID: v14944.b73.s133, NAD: SE/GLA/13570) Länk

Flera orosmoment tas upp: I punkt 1 nämns de ”som under sången hålla buller” samt stör med rop och samtal. De skulle böta 4 öre silvermynt. I punkt 9 nämner man de unga drängar på läktaren som ”befinnas göra buller med kijf, hårddragande, parlemente och slgsmåhl, med hattars nedkastande, med sand eller spott någon orena”. De skulle som straff stå på kyrkgolvet en predikodag, ”Hjelper thet icke sättias uthi ståck”.

Mer om de oregerliga åhörarna finns att läsa i Göran Malmstedts bok ”Bondetro och kyrkoro” från 2002.

Örjan Hedenberg, för ArkivDigital

En diktande präst

I Tryde församling strax utanför Tomelilla var Jacob Bolmstadius kyrkoherde från 1732 till sin för tidiga död 1744. Han blev bara 36 år. Från och med år 1734 inledde han årets noteringar i kyrkboken med en vers. Den första var bara två rader, men med tiden växte de till långa skaldestycken. Längst är inledningsversen till år 1741, hela 16 rader.

diktTryde (L, M) CI:2 (1732-1775) Bild 270 / sid 21 (AID: v101532a.b270.s21, NAD: SE/LLA/13418) Länk

Versen lyder, i originalstavning:

Ett Swärd har Tu uträkt o Store Wärdsens herre
som i förlidit åhr båd’ Store och de Smärre
förskräkt, att billigt wij må rädas mehra ont
Ty onskan wår är stor, och är eij än försont
Ty bättring wij eij giort, dett witna synder wåra,
som ännu margelund af oss så öfwes Swåra,
att wij fast ruse fram i onskan fräkt och fritt
som skulle dett altid bli olönt, och wij qwitt
den dom Tu öfwer oss har fält i wrede tina.
Ack Gud förskona oss och lätt tin nåde skina!
Oss effter wåra skuld o herre Gud eij straffa,
eij effter wreden tin, men uti oss förskaffa
utöfwer wåra synd en sorg som tig är täck
att ingen mehr af oss så lefwer syndig fräck,
men ångrar sina synd och twår sig skiär och ren
i Jesu Christi blod ifrån alt syndameen.

Övriga års verser har liknande tema, att vi lever i stor synd men ber om Guds nåd och försyn.

Örjan Hedenberg, för ArkivDigital

Sophie Hagman – ett litet bidrag till hennes tidiga biografi

Sophie Hagman fascinerade både sin samtid och eftervärlden – hon var en tidig icke kändis. Alma Söderhjelm påstår mer eller mindre att hon var och är mer känd än sin kunglige älskare Fredrik Adolf [Gustaf III:s syskon, 1945].

Den biografiska forskningen kring henne under 1900-talet har gjorts av Carl Forsstrand (1854-1928): Sophie Hagman och hennes samtida (1911) och August Gynther (1875-1960): När och var föddes Sophie Hagman? i Personhistorisk tidskrift (1926).

Forsstrand kunde aldrig fastställa vare sig födelseår eller -ort för Sophie. Han kände till att hon hade en bror som var soldat vid Södermanlands regemente på 1780-talet och som hertigen ville hjälpa. Forsstrand antog att hon var dotter till en soldat. Vidare sammanfattade han observationer [s 11] från en del samtida om hennes bakgrund, nämligen att hon just hade varit huspiga hos grevinnan Manderström och barnkammarpiga hos grevinnan Piper. Hon lär också ha haft en relation med bryggare Westman [s 16]. Forsstrand citerar, med förnuftig skepsis, Crusenstolpe som menar att hertig Fredrik skulle ha upptäckt henne under en ritt vid Drottningholm då hon bar mjölk utmed vägen. Med andra ord så förekom det mycket skvaller kring hennes person – ett tecken på att hon var en s k kändis av moderna mått. Därefter ger Forsstrand oss historiska fakta om Sophie Hagmans medverkan vid baletten i april 1775.

Gynther tog sig an att svara på frågorna ”När föddes Sophie Hagman?” och ”Vilka var hennes föräldrar?” och gjorde en omfattande och nitisk forskning i arkivet. Genom att studera mantalslängder och kyrkoböcker i Stockholm lyckades han först fastställa att Sophies ursprungliga namn var Anna Stina. Gynther antog att det var hertigen som uppmuntrade henne att kalla sig Sophie. Mot detta antagande måste man ställa att vår huvudperson kallade sig Sophie när hon uppträdde vid operan innan hon träffade hertigen, då det ligger vid handen att anta detta var ett artistnamn. Därefter antog han att Sophie var född 1760 eller 1761 i Södermanland och gick igenom alla 120 socknar för detta landskap, utan att hitta henne. Han lyckades dock att hitta brevet (som var i privat ägo) från hertig Fredrik Adolf till regementschefen för Södermanlands regemente och återgav det i sin helhet i sin artikel. Genom att sedan studera Sophies syster Elisabeth, som hade korrekt födelseår i handlingarna i Stockholm (1755) lyckades han till slut hitta hennes födelseort, som var Eskilstuna. Föräldrarna var borgaren och timmermannen Peter Hagman och hans hustru Elisabeth Larsdotter Hedman. Gynther fortsatte framåt i dopboken och hittade Anna Stinas födelsenotis den 31 december 1758. I vänstermarginalen hade en präst skrivit ”NB”, nota bene.

Sophie Hagman 1Eskilstuna Kloster och Fors (D) C:3 (1756-1786) Bild 46 / sid 80 (AID: v54891.b46.s80, NAD: SE/ULA/10226) Länk.

Gynther letade sedan vidare i Eskilstunas arkiv och hittade en notis i kommunionsboken att Hagmans flyttade till Stockholm 1762. Han avslutar sin artikel med att han har funnit en del andra upplysningar rörande familjen Hagman som han planerar att presentera vid utgivningen av den utförliga levnadsteckningen av Sophie Hagman vilken han har varit sysselsatt med under fler år. Någon sådan publikation är inte känd.

En orsak till att Sophie Hagmans tidiga liv inte har utforskats ännu beror nog dels på att det inte finns någon bouppteckning efter vare sig Peter Hagman eller Elisabeth Larsdotter Hedman, och dels på att kyrkböcker för Katarina församling inte har registrerats i samma utsträckning som övriga Stockholmsförsamlingar. Dock verkar dop- och födelseboken för Katarina ha registrerats av mormonerna (FamilySearch), vilket har varit till stor hjälp i nedanstående undersökning.

Sophie Hagmans familj

Från kommunionslängderna i Eskilstuna vet vi att Sophies föräldrar, efter att de hade gift sig, tjänstgjorde hos borgaren Peter Hedman, och under denna första tiden kallades pappan Peter eller Per Larsson. Vid Sophies äldre brors dop 1748 heter han fortfarande Peter Larsson, men 1751 noteras han som Peter Hagman.

I vigsellängden hittar vi den 6 januari 1747 vigseln mellan drängen i Hälltorp Per Larsson och pigan hos Peter Hedman, Elisabeth Larsdotter. Brudgummens föräldrar uppges ”hafva varit” Lars Persson och Katarina Nilsdotter i Hagby, Ärla socken ”bägge döda äro”. Brudens far ”har varit Lars Persson i Österby, Råby socken som död är, och mor är Kerstin Andersdotter”.

Soophie Hagman 2Eskilstuna Kloster och Fors (D) C:2 (1731-1756) Bild 27 / sid 46 (AID: v54890.b27.s46, NAD: SE/ULA/10226) Länk.

För familjen Hagmans vidare öden är det relevant att studera Peters bakgrund och familjerelationer. Han föddes den 6 augusti 1721 i Hagby (därav namnet Hagman) som är en by i Ärla socken strax söder om Eskilstuna. Fadern Lars Persson dog redan i maj 1722 varpå modern Katarina gifte om sig redan samma år eller under 1723, dock ej i Ärla, med Jöns Andersson som därmed tog över gården. I moderns andra äktenskap fick Peter systern Kerstin Jönsdotter, född den 19 november 1723. Deras mor dog 1730 och det bidrog antagligen, som vi kommer att se, till att relationen mellan syskonen var stark.

Peters halvsyster Kerstin Jönsdotter bodde kvar hos sin pappa i Hagby och gifte sig 1750 med drängen Anders Jönsson. De stannade kvar i Hagby och fick sönerna Anders och Jonas. Peter Larsson Hagman och hans fru var dopvittnen vid varsitt dop. Likaså var Anders och Kerstin vittnen vid Hagmans äldsta barns dop i Eskilstuna. 1755 flyttade de till Stockholm. I bouppteckningen efter Kerstins pappa 1771, får vi upplysning om att hon fortfarande bor i Stockholm och att hennes man Anders är timmerman där, nu med namnet Erling.

Sophie Hagman 3Österrekarne häradsrätt (D) FII:5 (1770-1775) Bild 164 / sid 162 (AID: v147965.b164.s162, NAD: SE/ULA/11822) Länk.

I Stockholmsarkiven hittar vi Anders Erling och Kerstin Jönsdotter i Katarina. Anders är verksam där som skeppstimmerman. Vidare får vi veta att flera av Anders äldre syskon finns i Stockholm och är relativt väletablerade där. Hans äldsta syster Catharina Erling, var gift med kammartjänaren och språkmästaren Johan Anton Richard. Hon bodde vid sin död hos brukspatronen Gjörke vid Södermalmstorg. Brodern Olof var verkmästare vid Hermannis tobaksfabrik på Söder. En av hans söner, Jonas blev sedermera kyrkoherde i Husby-Rekarne. En annan bror, Nils var gipsmakare och systern Brita var gift med skomakaren Magnus Qvarnström.

Som Gynther skriver, flyttade Peter Hagman mycket riktigt med sin familj till Stockholm 1762.

Sophie Hagman 4Eskilstuna Kloster och Fors (D) DII:2 (1761-1769) Bild 28 / sid 47 (AID: v185725.b28.s47, NAD: SE/ULA/10226) Länk.

Om han inte började arbeta direkt med sin svåger, så måste det ha skett ganska snart. Den 24 februari 1766 hittar vi nämligen i Katarina en dopnotis för sonen Carl Peter.

Sophie Hagman 5Katarina (AB, A) CII:5 (1763-1778) Bild 620 (AID: v220792a.b620, NAD: SE/SSA/0009) Länk.

Sedan dör Elisabeth Larsdotter i kräfta den 4 maj 1767.

Sophie Hagman 6Katarina (AB, A) FI:5 (1763-1784) Bild 51 (AID: v87040.b51, NAD: SE/SSA/0009) Länk.

Redan i oktober gifter Peter om sig i Klara församling med pigan Christina Wigren. Denna Sophies styvmor dör i april 1772 och i juni samma år 1772 går pappan bort, ”skeppstimmermannen Peter Hagman änkling, hos Anders Erling”.

Sophie Hagman 7Katarina (AB, A) FI:5 (1763-1784) Bild 95 (AID: v87040.b95, NAD: SE/SSA/0009) Länk.

Sommaren 1772 var Sophie Hagman som 13-åring föräldralös och bodde till en början hos sin ingifte farbror Anders Erling. För tillfället är nästa kända historiska notis från april 1775 då hon dansar vid en operapremiär. Någon gång fram till dess fick hon tjänst hos balettmästaren Gallodier som barnflicka och det var i detta hushållet som hon upptäcktes som ballerina.

I Svensk Biografiskt Lexikon (publicerad 1967-1969) skriver Bengt Hildebrand (1893-1964): Uppgifterna om hennes tidigare öden är av ganska skiftande värde och ibland motstridiga. Så mycket synes vara troligt, att hon började som barnflicka hos franska balettmästaren Louise Gallodier. I hans hem har hon förmodligen lärt sig lite franska, som senare kom henne väl till pass”.

Louise Gallodier

Balettmästaren Louise Gallodier var född 1734 i Valencia, Spanien [franska Wikipedia], son till dansaren Emile Gallodier. Louise arbetade som dansare vid Opéra-Comique i Paris. Under en turné med teatersällskapet Dulondel i Sverige 1757 blev han rekryterad av Adolf Fredriks hov. Den 20 november 1762 gifte han sig i det franska legationskapellet med sångerskan vid det italienska operatsällskapet Gasparine Becheroni som dog 1784. Gallodier blev förste balettmästare för Kungliga Baletten 1773 och det är nog i samband med det som han engagerade en barnflicka.

För framtida forskning om Sophie Hagman kan det undersökas var Gallodier bodde – antagligen i Jakob och i ett boställe i närheten av Confidence vid Ulriksdal som han hade fått besittningsrätten till efter Gustaf III:s statskupp 1772. Ett barn i det första äktenskapet tycks ha uppnått vuxen ålder: Charles.

Sophie Hagman 8Nedre Borgrätten (AB, A) F6:18 (1800-1804) Bild 4190 / sid 411 (AID: v433445.b4190.s411, NAD: SE/SSA/3699) Länk.

Per Linder

Kvävda barn

En relativt vanlig dödsorsak bland späda barn är ”förqfavd af modren i sömnen”. Det förekommer som dödsorsak fram till slutet av 1800-talet. Man ser regionala skillnader, det var vanligare i västra och södra Sverige. Forskare har tolkat uppgifterna lite olika. En del menar att fattiga som hade ont om mat medvetet dödade sitt barn. Andra menar att det rör sig om det vi idag kallar plötslig spädbarnsdöd. Länk.

I Ramsåsa socken i Skåne tycks prästen ha fattat misstankar då åbon Ola Nilsson och hans hustru Hanna Mårtensdotter den 20 mars 1828 miste sitt tredje späda barn. I dödboken har han noterat:

”NB. Här torde böra anmärkas att detta ägta par icke af 3ne friska och efter utseende lyteslösa födda barn fått behålla något öfver 3 à 4 veckor. De 2ne sista buro tydliga tecken deraf att de voro qväfde _ det första blef icke synadt. Jag har anfört detta på det man må vidtaga nödiga mått och steg om en dylik cassus åter inträffar.”

RamsåsaRamsåsa (L, M) CI:2 (1762-1842) Bild 1910 / sid 383 (AID: v100837a.b1910.s383, NAD: SE/LLA/13304) Länk

Det verkar dock inte som om prästen behövde vidta några åtgärder, för paret fick efter några år en son Nils som överlevde. Detta framgår av husförhörslängden för åren 1832-1840:

Ramsåsa AI 3Ramsåsa (L, M) AI:3 (1832-1840) Bild 720 / sid 28 (AID: v100826a.b720.s28, NAD: SE/LLA/13304) Länk

Denne Nils blev så småningom åbo i Ramsåsa nr 17 och fick flera barn.

Örjan Hedenberg, för ArkivDigital

Rymlingen Ingrid Hansdotter från Lyrestad

0326Länskungörelser, Skaraborgs län (R) Vol:29 (1802-1802) Bild 670 (AID: v839541.b670, NAD: ) Länk

Sedan den för tredje gången öfwad stöld häcktade och i Fängelset härstädes förwarade Qwinspersonen Ingrid Hansdotter från Lyrestad, fått tillfälle att från Fånghuset sig begifwa och flygten taga, utan at hon genom anwända sorgfällig efterspaning kunnat ärtappas, så blifwer hon härigenom efterlyst med befallning till Krono- och Stadsbetiente at Ingrid på det nogaste eftersöka och i händelse hon anträffas, henne gripa och under säkraste bewakning hitbringa. Ingrid Hansdotter är wid pass 30 år gammal, liten och fetlagd till wäxten med koppärrigt ansigte, klädd wid afwikandet i blå linne kjortel och tröija, hwitt kläde omkring halsen, skor och strumpor. Mariaholm å Landskansliet den 15 Maji 1802.

Ovanstående efterlysning är hämtat ur 1802 års allmänna kungörelser från landskansliet i Skaraborgs län. Från landskansliet utgick kungörelser av alla de slag, men genom signalementen blir efterlysningarna, som är rikligt förekommande, lite extra intressanta. Trots att exemplet ovan härrör från en tid då kameran ännu inte var uppfunnen kan vi med hjälp av beskrivningen av utseendet och klädseln skapa oss en bild av hur Ingrid såg ut vid sitt försvinnande.

För att ta del av kungörelser från Skaraborgs län, gå till arkivbildaren Länskungörelser, Skaraborgs län. Arkivbildaren innehåller volymer från en cirka 150 år lång period, från mitten av 1700-talet och framåt.

Markus Lindström, ArkivDigital

Smeder fick dödfödda barn samma dag

Slumpen gör att ovanliga händelser ibland klumpar ihop sig. Jag har i ett tidigare inlägg visat ett exempel där två trillingfödslar, som i sig är mycket ovanligt, inträffade i samma socken med bara någon månads mellanrum.

Att två män med samma yrke båda får ett dödfött barn samma dag i samma socken måste också vara mycket osannolikt. Men det inträffade år 1798 i Burlöv i Skåne.

BurlövBurlöv CI:4 (1775-1816) Bild 91 / sid 92 (AID: v106310.b91.s92, NAD: SE/LLA/13050) Länk.

Den 26 januari fick smeden Bengt Andersson och hans hustru Kjerstina Nilsdotter tvillingar, varav den ena var dödfödd. Samma dag fick smeden Pär Ahlström och hans hustru Elna Bengtsdotter en dödfödd son.

Vid denna tid var antalet dödfödda barn i Sverige drygt 27 per 1000 födda. Det kan jämföras med nutidens 4 per 1000 födda. Under andra halvan av 1700-talet föddes cirka 70 000 barn per år. Antalet ökade under de första decennierna av 1800-talet så att det vid mitten av detta sekel årligen föddes lika många barn som idag, trots att befolkningen var mycket mindre. Vid den här aktuella tiden, 1798, föddes enligt den officiella statistiken, 2160 dödfödda barn i landet. Det var således inte helt ovanligt, men kombinationen ovan måste ändå betecknas som närmast unik.

Örjan Hedenberg, för ArkivDigital

Flyttattester

Då en person flyttade från en församling till en annan skrev prästen i den första församlingen en attest som den flyttande skulle lämna till prästen i den nya församlingen. Ibland är det bara en ytterst kortfattad notering som innehåller personens namn och det som ansågs viktigt att veta, nämligen om personen bevistade sin nattvard och var gift eller ogift, här ett exempel från Karlskrona 1785:

Karlskrona amiralitetsf HII-1På många håll fanns dock redan på 1700-talet förtryckta blanketter där det fanns rader för födelseår och födelseplats, läskunnighet och bevistande av nattvard. Dessutom en rad lydande ”Är till lefvernet”, ”Är till vandel” eller liknande. Denna rad är intressant, för här skrev prästen ofta ned ett omdöme om personen. Dessa omdömen speglar tidens och inte minst prästens moraliska syn.

Ett talande exempel finns i min egen släkt, då min mormors farmors syster år 1855 flyttade från stadsförsamlingen till amiralitetsförsamlingen i Karlskrona. Hennes vandel uppges vara ”sålunda att hon eger en oäkta son Carl August”. Det kan inte tolkas på annat sätt än att prästen ansåg henne som lösaktig.

Karlskrona amiralitetsf HII-31Man kan också notera att en fullständig ifylld attest skulle innehålla både födelsedatum, födelseplats och föräldrars namn. Flyttattesterna finns inte alltid bevarade, men om de finns är de en mycket bra källa för släktforskare då man ska komma vidare bakåt.

Örjan Hedenberg, för ArkivDigital

Förqvafd af modren

Ibland ser man notiser i de gamla kyrkoböckerna som gör att man stannar upp och tänker. Man försöker sätta sig in i hur det var att leva vid den aktuella tiden och framför allt hur man kände om man t.ex. förlorade ett par små barn i tät följd. Sedan finns det andra typer av notiser som är ännu mer tragiska.

Arvika landsförsamling (S) CI 7 (1809-1827) bild 37 sid 61Arvika landsförsamling (S) CI:7 (1809-1827) bild 37 / sid 61 (AID: v4798a.b37.s61, NAD: SE/VA/13011) Länk.

Exemplet här ovan kommer från Arvika stadsförsamling 1811 där mjölnaren Nils Mattsson och hans hustru Lena Åsberg får en dotter Anna Lena den 25/9. Men prästen har strukit över Anna Lenas namn och under skrivit ”förqvafd vådl. af modren 17/12 1811”. Även i dödboken står det nämnt.

Arvika landsförsamling (S) CI 7 (1809-1827) bild 134 sid 255Arvika landsförsamling (S) CI:7 (1809-1827) bild 134 / sid 255 (AID: v4798a.b134.s255, NAD: SE/VA/13011) Länk.

17/12 dog och den 22/12 begrovs. Gateqvarn. Flickan Anna Lena Nilsdotter, f.1811 21/9. Föräldrar: Mölnaren Nils Matsson och hustru Lena Åsberg. Vådeligen af modren förqvafd i sömnen.

Vad som är orsaken till detta kan vi aldrig veta. Men det är troligen så att det kan vara många olika orsaker till att det lilla barnet dör. En annan fråga är hur vi skall tolka vådeligen. Är det en olycka eller ligger det något annat bakom tolkningen av det ordet?

Det finns faktiskt en volym för tiden 1625-1650 från Östra och Västra Göinge i norra Skåne som kallas absolutionslängd. I denna har prosten skrivit in de som absolverades (prästen ger någon syndernas förlåtelse) och många av notiserna gäller fall där som barn har dött. Det som är extra spännande är att vi i denna bok får namnen både på mannen och kvinnan. Annars är det ovanligt att kvinnorna är kända till namnet vid denna tid.

Östra Göinge kontrakts prostarkiv (L) FIV 1 (1625-1650) bild 13Östra Göinge kontrakts prostarkiv (L) FIV:1 (1625-1650) bild 13 (AID: v103010.b13, NAD: SE/LLA/13583) Länk.

Den översta notisen 1632 den 22 juni, Kongens (det var alltså kungen som ägde gården de bodde på).

Söffren Jepsön i Önnestad
Karine Nielsdatter. Pige 9 Ugier.
til fattige 10 mk

Niklas Hertzman, ArkivDigital

Trillingar

Tvillingar förekommer lite då och då. Enligt Nationalencyklopedin är 1 av 85 födslar en tvillingfödsel. Trillingar är betydligt ovanligare, 1 av 70 000 födslar. Därför är det ganska uppseendeväckande att träffa på två trillingfödslar i samma socken med bara 3,5 månads mellanrum. Det hände i samma by i Mjällby socken i Blekinge åren 1731 och 1732.

Den 9 november 1731 fick Ingemar Larsson och Sissa Åkesdotter i Istaby barnen Sissa, Åke och Lars.

Trillingar bild 31 s 53Mjällby (K) CI:1 (1723-1753) bild 31 / sid 53 (AID: v96434.b31.s53, NAD: SE/LLA/13269) Länk

Den 27 februari 1732 fick Bengt Olsson och Anna Svensdotter i Istaby barnen Karna, Kiersta och Berta.

Trillingar bild 32 s 55Mjällby (K) CI:1 (1723-1753) bild 32 / sid 55 (AID: v96434.b32.s55, NAD: SE/LLA/13269) Länk

Dödboken har en lucka från augusti 1731 till april 1732, så det är svårt att se om alla barnen överlevde. Trillingar föds ju oftast för tidigt och är mindre än vanliga barn, och vid denna tid hade de dålig prognos. Dessa trillingar blev dock döpta i vanlig ordning, det står inget om att de skulle ha nöd döpts.

Det troliga är att de avled inom någon månad. Jag har inte återfunnit någon av dem i senare kyrkböcker från Mjällby. Om någon av dem har hittats så skriv gärna några rader om det.

Örjan Hedenberg, för ArkivDigital